I slutet av 2022 hade Karin, 42 år och bosatt i Falun, mycket på gång i livet. Småbarn och ett krävande jobb. Hon slutade sova, sjukskrevs en period och märkte att stresståligheten hade försvunnit. Livsglädjen och drivet fanns heller inte riktigt kvar där längre. Det var inte bara hon själv som noterade det, även de runt henne reagerade. Karin började aktivt fundera på om det kunde vara förklimakteriet.

Tidigt 2023 bestämde hon sig för att söka hjälp. Hon var 43 år gammal och förstod att hon inte kunde fortsätta må så här.

Rätt misstanke, fel möjligheter

På en vårdcentral i Falun fick Karin träffa en läkare hon kände sedan tidigare. Läkaren bekräftade att det mycket väl kunde röra sig om förklimakteriet – men istället för en behandlingsplan fick Karin rådet att prova motion och kosttillskott i sex månader för att se om det blev bättre.

Under de sex månaderna tog Karin saken i egna händer. Hon läste på, sökte kunskap och hittade röster som hjälpte henne förstå sambanden mellan hennes symtom och hormonella förändringar

När hon återvände till vårdcentralen i september 2023 hade hon en klar bild av vad hon behövde: en hormonbehandling bestående av progesteron och östrogen. Men läkaren ville undvika östrogen på grund av bröstcancer i släkten, och på grund av Region Dalarnas riktlinjer kunde hon inte skriva ut bioidentiskt progesteron. Alternativen som erbjöds var p-piller eller SSRI. Karin provade ett p-piller och mådde väldigt dåligt av det.

En lång och slitsam väg

Samma månad besökte Karin också en privat gynekolog i Falun som hon hade stora förhoppningar på. Det blev en av de svåraste upplevelserna under hela resan.

– Det var hemskt. Hon nämnde spiral och tabletter, men överlämnade hela avgörandet till mig, inklusive att bedöma min egen cancerrisk. Tonen genom hela besöket var hård och ifrågasättande. Jag gick gråtande därifrån utan någon plan, utan stöd och med ett recept på en spiral jag inte bett om. Jag ville ha rådgivning, inte känna mig mer förvirrad.

Läkaren på vårdcentralen tipsade om digitala vårdgivare. Men även där stötte Karin på problem. En digital läkare nekade henne att prova progesteron utan östrogen trots att samma läkare, enligt uppgifter Karin tagit del av, nyligen skrivit ut det till andra. Det kändes hopplöst.

Äntligen rätt hjälp

I januari 2024 hittade Karin till Womni. I det första mötet fick hon äntligen höra att bioidentiskt progesteron och östrogen kunde fungera för henne. Hon fick Lenzetto och Utrogestan utskrivet – och har gått på behandlingen sedan dess.

Förändringen har varit stor.

– Om jag tidigare hade två till tre bra nätter i månaden så har jag kanske fyra till fem dåliga nätter i månaden idag. Det låter kanske konstigt, men det är en enorm skillnad.

Även den PMS som följt henne hela livet har förändrats.

– Tidigare ville jag separera, flytta och bara lämna allt. Nu känner jag mig kanske lite smått frustrerad. Det är en så stor skillnad mot tidigare.

Känner tacksamhet, med ett men

Karin är mycket tacksam för den hjälp hon fått hos Womni. Samtidigt belyser hennes resa en viktig fråga: att specialistkompetens för kvinnohälsa måste bli mer tillgänglig för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar. Just för Karin blev den privata specialistvården räddningen, men hon efterlyser ett större gemensamt ansvar för kvinnors hälsa.

”Det är så viktigt att privat specialistvård som Womni finns, men det är tråkigt att kostnaden för vård och läkemedel vid just klimakteriebesvär ska behöva landa så tungt på den enskilda kvinnan. Vi borde kunna förlita oss på att kompetensen finns tillgänglig tidigt i vårdkedjan, så att man slipper bli ’slussad’ runt utan att få rätt hjälp. För att slussas runt och inte få hjälp direkt kostar också pengar."

Att läkemedel dessutom tas bort från högkostnadsskyddet drabbar kvinnor över hela Sverige hårt. Staten och regionerna behöver ta ett större ansvar; din hälsa och möjligheten att få specialisthjälp ska inte behöva styras av din plånbok.”

För Karin handlar det inte om att kritisera enskilda läkare, utan om att belysa ett system som sviker.

– Den erfarenheten jag haft med läkare som inte haft möjlighet att skriva ut det jag behöver, och den hemska upplevelsen med en gynekolog som verkligen inte mötte mig, det gör inte att man litar på sin region. Dalarna måste ta sitt ansvar och följa moderna riktlinjer.

Berättelsen om Karin vittnar om att det både finns okunskap kring hormonbehandlingar i klimakteriet och bröstcancerrisken men även om att många läkare på vårdcentraler, de som ska ta emot patienter med klimakteriebesvär först, står bakbundna pga regionen.

Det visar också värdet av att ha en vårdkontakt i klimakteriet som har kunskap om hela kvinnan, med allt från olika hormonella tillstånd till behandlingar av andra kvinnorelaterade sjukdomar.