Information och kunskap brister- hos kvinnorna och i vården

I undersökningen beskrivs de insatser som ges vid klimakteriebesvär inom primärvården och i den gynekologiska specialistvården, med ett perspektiv utifrån ett verksamhets-, professions- och patientperspektiv.

Patientperspektivet- Kvinnornas inställning till hormonläkemedel

I Socialstyrelsens undersökning fick kvinnorna möjligheten att uttrycka sin inställning till menopausal hormonterapi (MHT) som innefattar låg- och medelpotenta hormonläkemedel för systemiskt eller lokalt bruk.

Det framkom att 40 procent av kvinnorna ställde sig positiva till att använda systemiska och medelpotenta hormonläkemedel för symtom som vallningar, sömnproblem och svettningar. Lika stor andel kvinnor var positiva till lokalt verkande hormonläkemedel (vaginalt östrogen). Nästan en tredjedel av kvinnorna hade ingen åsikt om de olika hormonbehandlingarna.

En tredjedel av kvinnorna var istället negativt inställda till behandling med systemiska och medelpotenta hormonläkemedel. En fjärdedel av kvinnorna hade en negativ inställning till lokala östrogenbehandlingar trots att dessa nästan helt saknar negativa biverkningarna och har visat sig ha positiva effekter på torra och sköra slemhinnor i samband med klimakteriet.

Vad detta beror på kan ha att göra med kvinnans värderingar och preferenser men kan även ha att göra med kunskapsnivån vad gäller fördelar kontra risker vid användning av hormonläkemedel.

På frågan om hur kvinnorna tror att menopausal hormonterapi (MHT) påverkar risken för att drabbas av blodpropp, hjärtinfarkt, bröstcancer och benskörhet svarade majoriteten av kvinnorna att de inte vet och nästan hälften av kvinnorna svarade att de tror att risken för bröstcancer ökar. En fjärdedel av kvinnorna svarade även att de tror att risken för benskörhet ökar- något som inte alls stämmer. 

Förskrivningen av MHT är betydligt lägre än det var innan år 2002 då nya rön kom om de medförda riskerna för blodproppar, bröstcancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Även om riskerna har omvärderats och minskats för dessa läkemedel sedan 2002 så indikerar denna undersökning att det varken nått fram till kvinnor, vårdtagare eller vårdprofessioner.

Professionsperspektivet- Läkarnas inställning till hormonläkemedel

I undersökning som riktades till vårdcentraler, gynekologiska mottagningar, och barnmorskemottagning i ett urval av regioner var hormonbehandlingar den mest förekommande behandlingen på landets vårdcentraler. Däremot är basala insatser erbjudna i allt mindre utsträckning, som t.e.x. rådgivning, stöd till att förbättra levnadsvanor och hjälp för psykiska besvär som bland annat hantering av stress. Detta trots att en hög andel av kvinnorna i undersökningen (86 procent) önskade information om vad de kan göra på egen hand för att lindra klimakteriebesvär.

Det förtydligas i undersökningen vikten av att berörda professioner förhåller sig till aktuell och evidensbaserad forskning för att möjliggöra god, säker och jämlik vård. Ett exempel är region Blekinge där endast 13 procent av vårdcentralerna anger att synen på att förskriva hormonläkemedel är positiv bland läkarna, trots Svensk förening för obstetrik och gynekologis (SFOG) råd om behandling med hormonläkemedel.

Läkemedelsverket kommer under 2022 att publicera en reviderad version av det behandlingsrekommendationer som finns för hormonläkemedel.

Klimakterieutredning och start av hormonläkemedel

Undersökningen från Socialstyrelsen reder även ut förloppet för hur hormonbehandlingar skall sättas in. Det konstateras att bedömning och åtgärd som sätts in hos klimakteriepatienten görs utefter kvinnans berättelse och upplevelser av besvären och dess svårighetsgrad. För att diagnosticera klimakteriebesvär behövs alltså normalt sett inga östrogennivåer genom blodprover mätas.

Enligt Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) behöver en kvinna som behandlas med hormonläkemedel endast utföra en gynekologisk undersökning vid exempelvis oklara blödningar eller andra gynekologiska besvär. En uppföljning via telefon efter cirka 3 månader från start av systemiskt verkande och medelpotenta hormonläkemedel räcker för att kontrollera symtomlindring. Vid behandling med hormonläkemedel bör en ny bedömning erbjudas med ett till två års intervall och ultraljudsundersökning bör utföras vid oregelbundna blödningar.

Vid behandling med bioidentiska hormonläkemedel rekommenderas ultraljudsundersökningar av livmoderslemhinnan om läkemedlet ges glesare än varje månad eller vid flera års behandling.

Verksamhetsperspektivet- Regionala skillnader

Likt tidigare undersökningar från socialstyrelsen kan man fortsatt se stora variationer i regionerna av bland annat rutiner och insatser för kvinnor med klimakteriebesvär. Dessa variationer kan leda till att vården för dessa kvinnor med tiden blir ojämlik om kvinnors besvär i vissa regioner inte identifieras och utreds. Det visar sig exempelvis att endast ett fåtal av vårdcentralerna, i enbart två av landets regioner, har som rutin att fråga kvinnor i en viss ålder om de upplever klimakteriebesvär.

- Dessutom vittnar både kvinnor och vårdpersonal om att patienter riskerar att hänvisas runt mellan olika verksamheter innan de får en vårdinsats som upplevs som adekvat. Detta kan bero på att klimakteriebesvär inte uppmärksammas i tillräcklig grad och att det saknas rutiner för att identifiera klimakteriebesvär. Det är också viktigt att olika typer av mottagningar samarbetar på ett sätt som underlättar för patienten att få råd, stöd eller behandling, säger Christina Strååt.

Kunskap och stöd

Bland de kunskapsstöd som finns har en stor del inriktning på behandling med hormonläkemedel, som exempelvis regionala läkemedelslistor och SFOGs råd om behandling med hormonläkemedel. Regionala läkemedelslistor används främst hos gynekologiska mottagningar och i över hälften av vårdcentralerna i undersökningar, men i en av regionerna använder sig ingen vårdcentral av dessa listor. SFOGs råd om behandling med hormonläkemedel används av samtliga undersökta gynekologiska mottagningar, 29 procent hos barnmorskemottagningarna och 14 procent av vårdcentralerna.

En lösning som presenteras i undersökningen är att ta fram ett nationellt kunskapsstöd samt ett kliniskt kunskapsstöd som ska möjliggöra likvärdiga insatser oavsett var i landet kvinnorna bor. Kunskapsstödet bör utgå ifrån en helhetssyn på klimakteriebesvär som omfattar psykiska, fysiska och sociala aspekter.

Det bör enligt undersökningeb gå att stärka det tvärprofessionella samarbetet. För att kunna ge en sammanhängande vård behöver kommunikationen och samverkan mellan olika vårdnivåer och berörda professioner öka. Genom ett tvärprofessionellt samarbete kan även negativa effekter av bristande kompetens motverkas.

Det konstateras i slutet av rapporten att digital teknik kan underlätta samverkan och kunskapsöverföring mellan olika vårdnivåer och även hjälpa till att tillgodose behov av råd, stöd och behandling vid klimakteriebesvär på ett effektivt sätt utifrån patienternas behov.

 

Läs hela undersökningen här >>