Fakta om klimakteriet

Klimakteriet, eller övergångsåldern, benämner tiden kring den sista menstruationen. När klimakteriet startar är individuellt och beror på många olika faktorer såsom genetik, fysisk aktivitet eller kost. Symtomen och dess intensitet varierar mellan olika kvinnor men generellt kan man säga att klimakteriet kan pågå i cirka 10 år och sträcker sig från första tecknet på minskad hormonproduktion till tiden efter sista menstruationen.

Klimakteriet kan delas in i 4 perioder;

Premenopaus - Tiden innan perimenopaus och menopaus när kvinnan inte upplever några klimakteriesymtom trots att det ibland kan förekomma små hormonella förändringar i kroppen. Under denna period är kvinnan fortfarande fertil och blödningarna är ofta regelbundna, men kan också vara oregelbundna.

Perimenopaus - Ofta kallad Förklimakteriet, men då vi inte tycker att denna benämning är korrekt har vi valt att kalla denna period för Perimenopaus, vilket också stämmer överens med internationella benämningar. Under denna perioden börjar kvinnan uppleva klimakteriesymtom som följd av sjunkande och svingande östrogennivåer. Det innebär oregelbundna, ibland kraftiga blödningar ibland i kombination med andra symtom som bl.a. sömnsvårigheter, värre PMS, ökad vikt, humörförändringar, nedsatt sexlust, urinvägsinfektion, vallningar  och ledstelhet. Perimenopaus kan vara i allt från några månader till 4 år.

Menopaus - Ett år efter den sista menstruationen och representerar slutet på den fertila perioden i kvinnans liv. Den genomsnittliga åldern för menopaus i Sverige är 52 år.

Postmenopaus - Tiden efter den sista menstruation och varar resten av kvinnans liv.  Även om mensen är borta så kan klimakteriesymtom fortsätta i flera år efter menopaus p.g.a. östrogenbristen. Vanliga symtom är vallningar, nedstämdhet och humörförändring, sömnbesvär, torra slemhinnor i underlivet, inkontinens eller förvärring av känd sådan och urinvägsinfektioner.

Klimakteriets historia

För bara 100 år sedan förstod man inte sambandet mellan äggstockarnas funktion och klimakteriebesvär. Man ansåg att mensblödningen var nödvändig för att bli av med giftiga ämnen och när menstruationen upphör i menopaus trodde man att blod och giftiga ämnen hölls kvar i kroppen och orsakade sjukdomar och psykiska besvär. Besvärliga symtom fick därför förtryckas för att kvinnan inte skulle framstå som ”galen”. När kvinnans förmåga att bli gravid upphörde framstod en känsla av att inte ”duga” som kvinna, hustru, älskarinna och mor. Alla dessa myter kan i vår tid ligga till grund för en delvis tabubelagd syn på klimakteriet.