En patients klimakterieresa

Annas långa kamp för bättre mående

Vi vill dela en historia som många kvinnor kan känna igen sig i – en historia om motgångar, uthållighet och till slut, rätt behandling. När Anna, en av våra patienter, började få problem med smärtor i fötter och leder, sömnproblem och extrem trötthet, förstod hon inte att det kunde handla om klimakteriet. Som målare och egenföretagare kämpade hon dagligen för att få vardagen att fungera, men vägen till rätt diagnos skulle visa sig vara både lång och svår.

Vilka var dina första symtom?

Jag hade nog inte fattat vad som pågick först, det började med problem med fötterna. På morgnarna var de jättesvullna, nästan så jag inte kunde gå. Det brände under fötterna, ibland mer, ibland mindre.

Jag och min man promenerade och vandrade en del, inget extremt, men ändå var jag helt slut i fötterna efteråt. Jag jobbar ju som målare och står och går mycket, så jag trodde att det kanske var skorna. Jag provade att byta skor och använde inlägg, men det blev bara värre, så jag tog kontakt med en husläkare. Han nämnde klimakteriet som en möjlig orsak och skickade mig för tester. De visade att jag kommit in i klimakteriet, och han rekommenderade även en sjukgymnast och en gynekolog.

Efter ett tag fick jag tid hos sjukgymnasten som kom fram till att det kunde vara hälsporre. Hon gav mig övningar, men smärtan fortsatte komma och gå. Gynekologen sa att mina problem inte hade något med klimakteriet att göra. Jag hade dessutom börjat få vallningar och hjärtklappningar, men dessa besvärde mig inte lika mycket som fötterna. Gynekologen föreslog en liten dos östrogen för vallningarna, vilket hjälpte, men fötterna blev inte bättre.

Så småningom blev smärtan outhärdlig. Jag orkade jobba bara 2,5 timme innan jag behövde gå hem och sova i tre timmar, för att sedan återvända till jobbet. Utanför jobbet använde jag kryckor och satt i en frisörstol för att klara av att laga mat.

Via min arbetsförsäkring fick jag tid hos en specialist i Gävle som misstänkte överbelastning och skickade mig vidare till en fotspecialist i Stockholm. Han konstaterade att jag var överrörlig i fotlederna och att jag aldrig skulle kunna ha ett stående jobb. Han föreslog fler övningar, men ingenting hjälpte. Jag var helt utmattad, kände mig slut i varenda cell.

Hur hittade du hjälp till slut?

En dag hittade jag en facebookgrupp, som skriver om klimakteriet. Hon frågade om någon med diagnosen hälsporre blivit hjälpt av hormonbehandling, och där var flera som beskrev mina symtom. Jag kände att jag måste göra något och bokade tid hos en läkare via Womni. Jag berättade om smärtan i fötterna, och han sa direkt att det är ett vanligt klimakteriesymtom. En stor sten föll från mina axlar.

Jag började med en hormonbehandling för klimakteriesymtom på en fredag och redan på söndagen kunde jag gå ner för trappan hemma – något jag inte kunnat göra på flera månader. Det har gått upp och ner sedan dess, men med justeringar och även tillskott av testosteron kan jag nu arbeta heltid. Jag är gladare, piggare och har äntligen fått orken tillbaka.

Så mycket du blev runt skickad, det var ju verkligen tur att du till slut hamnade rätt! Tyvärr är det fortfarande så att vården ofta saknar tillräcklig kunskap om klimakteriet på sina håll.

Nej, precis. Gynekologen sa att ”det kan inte vara klimakteriet” och att det inte finns några bevis för det. Men min första husläkare var i alla fall lite inne på spåret att det kunde vara klimakteriet, men hade inte tillräkligt med kunskap för att sätta in en behandling.

Ja, det är viktigt att fokusera på symtomen i första hand, men framförallt att träffa en vårdkontakt med kunskap om klimakteriet.

Ja, verkligen! Jag behövde ju inte lägga ner mitt företag, vilket jag ett tag trodde att jag skulle bli tvungen till. Jag var nästan inställd på att jag skulle behöva börja plugga till något helt nytt, vilket kändes tungt i vuxen ålder.

Vad visste du om klimakteriet innan du själv kom in i det?

Jag hade hört om de vanliga vallningarna och hjärtklappningarna, och kanske att vissa får humörsvängningar. Men att man kunde få ont så här, och särskilt i fötterna – det hade jag ingen aning om. I efterhand har jag insett att det började tidigare än jag trodde, för jag hade ett knä som strulade rejält och så började stortån krångla också. Jag fick ont i den, men sedan jag började med testosteron har de problemen försvunnit. Nu mår jag jättebra i både knäet och tån.

Så nej, jag visste verkligen inte mycket om klimakteriet, det skulle jag inte säga.

Tog du till några egna åtgärder som du märkt har gjort skillnad under eller efter klimakteriet?

Nej, alltså, jag vet inte om jag har ändrat så mycket egentligen. Östrogenet och testosteronet har ju hjälpt mig enormt med att sova bättre och få tillbaka lite mer ork. Men jag ska inte säga att jag känner mig som 30 igen när det gäller energin. Så egentligen, förutom att jag tar dessa hormoner, har jag inte gjort några stora förändringar. Jag har alltid tränat, fast i perioder. Jag har varit en aktiv person och rört på mig mycket. Men ett tag orkade jag ju inte göra något alls. Nu kan jag träna igen, och det känns så bra!

Så du känner att du orkar träna igen?

Ja verkligen!

Kan du berätta vilka symtom du upplevde under klimakteriet?

Jag hade vallningar och svettningar, ledvärk, och sömnen var riktigt dålig. Men nu sover jag mycket bättre. Jag har också märkt att jag har svårare att hitta ord. Jag tappar ord oftare än förr, och ibland känns det som om hjärnan går lite på tomgång.

Vad önskar du att du hade vetat innan du kom in i klimakteriet?

Jag önskar att jag hade vetat hur viktigt det är att prata om det. Jag har börjat prata öppet med alla som vill lyssna, både män och kvinnor. Nästan alla känner ju någon som är i klimakteriet, och ofta får jag höra kommentarer som ”Men du, jag har också haft så ont i fötterna – tänkte aldrig på att det kunde vara klimakteriet!” Det gör mycket att våga prata om det öppet och naturligt.

Man har ju bara hört om vallningar, hjärtklappning och riskerna med hormonbehandling, som att få cancer – det var ju i stort sett allt man hörde om klimakteriet tidigare. Där har Monika Björn på Instagram varit en stor inspiration för mig. Jag började följa henne ganska tidigt, och det har hjälpt mig mycket. Men i början tänkte jag ändå att gynekologen borde veta bäst och litade på att ”nej, det här är inte klimakteriet.” Men att ha någon som pratar öppet om alla olika symtom är så värdefullt.

Det kanske är svårt att prata om klimakteriet med ungdomar, men någonstans borde det ändå ingå. Kanske under samma samtal som handlar om hur livet förändras genom olika faser.

Om arbetsplatser kunde vara bättre informerade om klimakteriet och hur det påverkar, så skulle vi kunna undvika många av de onödiga sjukskrivningar som sker. Att just kvinnor mellan 50 och 59 utgör den största sjukskrivningsgruppen i Sverige är verkligen talande.

Ja, exakt! För min del var det just fotproblemen som höll mig borta från sjukskrivning – annars hade det inte förvånat mig om jag hade behövt sjukskriva mig för utmattning. Att vara egenföretagare och gå runt med den orken jag hade då… det hade aldrig gått i längden. Men jag kan verkligen tänka mig hur många kvinnor som blir felaktigt diagnosticerade och därför sjukskrivna. Det är tragiskt för både den enskilda individen och samhället, för det kostar enorma summor med dessa felbedömningar.

Hur mår du idag?

Nu känner jag mig faktiskt stabil. Min läkare hos Womni sa senast att allt kanske inte kommer gå spikrakt framåt, utan att det kan dyka upp perioder när jag känner av vissa besvär igen, som smärta i fötterna. Men vi har kommit överens om att jag kan ta en extra liten dos om det behövs under de perioderna, och det har hjälpt mig att känna ett lugn. Tidigare, när jag hade ont, blev jag alltid osäker och kände att jag borde vila och inte stå eller gå. Men nu vet jag ju att det bara är tillfälligt och att jag kan anpassa mig under en kort tid om kroppen behöver det.

Och en sak till – det kanske bara är inbillning, men sedan jag började med testosteronet känner jag mig lugnare mentalt. Jag har alltid haft ganska stora svängningar i humöret, och jag har fått jobba mycket med det, att inte hamna för djupt i dalarna. Nu är de värsta dipparna faktiskt borta. Jag kan nästan säga att jag känner mig mycket mer stabil. Jag pratade om det här med min man och insåg att sedan testosteronet började verka har jag blivit mycket mindre rädd i situationer där jag tidigare varit väldigt försiktig.

Tack Anna för att du sprider kunskap genom att dela din historia!

Behandling

Behöver du råd eller hjälp med behandling erbjuder Womni klimakterierådgivning och individuell behandling av läkare och barnmorskor med specialkompetens inom kvinnohälsa och klimakteriet.