Hur ser du på kunskapsnivån om PMS i Sverige idag, hos allmänheten, inom vården och hos arbetsgivare?

“Min bild är att kunskapen finns, men den är ganska ytlig och ojämnt fördelad. Många vet att PMS finns, men inte vad det faktiskt kan innebära i vardagen. Jag möter ofta personer som blir förvånade när de hör hur stark påverkan det kan ha, både fysiskt och psykiskt.

Inom vården finns det absolut kompetens, men också stora kunskapsluckor. Jag har hört många berättelser från personer som inte blivit tagna på allvar eller bollats runt mellan olika instanser. Hos arbetsgivare är det här fortfarande ganska osynligt. PMS ses sällan som något som kan påverka arbetsförmåga, vilket gör att många kämpar i tystnad.”

Vad är den vanligaste missuppfattningen om PMS som du möter?

“Den vanligaste bilden är nog att PMS “bara” handlar om att vara sur eller överkänslig. Den förenklade bilden är väldigt utbredd, och gör tyvärr att många inte får den förståelse de faktiskt behöver. Jag skulle egentligen inte säga att det bara handlar om en missuppfattning, utan mer om en attityd: att det ofta raljeras kring PMS. Det skämtas bort, förminskas eller används som en förklaring på ett ganska nedlåtande sätt.

I mitt jobb har jag mött personer som beskriver allt från stark ångest och nedstämdhet till energibrist. För vissa påverkar det ens relationer, arbetsprestation och självkänsla på ett väldigt påtagligt sätt. När man reducerar PMS till ett skämt så osynliggör man den verkligheten.

Samtidigt hänger det ihop med kunskapsbrist. Om bilden av PMS mest är stereotyper, att vara “lite överkänslig” eller “på dåligt humör”, då är det kanske inte så konstigt att det blir just den typen av ton. Men konsekvensen blir att många går runt med ganska stora besvär utan att våga prata om det.”

Varför tror du att så många kvinnor inte pratar om sina PMS-besvär, ens med sin läkare?

“Mycket handlar om att man har lärt sig att det är något man bara ska stå ut med och hantera i det tysta. Många har heller inte riktigt reflekterat över sina egna mönster, eller kopplat sina besvär till cykeln, utan det blir något man bara anpassar sig efter.

Sen kan det finnas ett stigma i att påverkas känslomässigt. Man vill inte uppfattas som svag eller instabil.

Och om man dessutom har erfarenhet, eller hört från andra, att det är svårt att få hjälp, då blir tröskeln ännu högre. Så det är en kombination av normer, skam och brist på förtroende som gör att många tiger.”

Var tredje kvinna i vår rapport anger maximal påverkan på sin livskvalitet. Vad säger det om hur vi som samhälle hanterar PMS?

“När så många upplever så stor påverkan, då handlar det inte bara om individen. Det säger något om att vi som samhälle inte har skapat tillräckligt med förståelse eller strukturer för att underlätta besvären. Samtidigt är det svårt att helt eliminera PMS-besvär, det är en del av kroppens fysiologi. Men hur mycket det påverkar livskvaliteten går att förändra. Många upplever att besvären förstärks när man lever under stress, saknar stöd eller känner att man måste dölja hur man mår.“

Vad är det viktigaste som behöver förändras, i vården, i skolan eller i samhället i stort, för att kvinnor med PMS ska få bättre stöd?

“Det mest grundläggande är kunskap och bemötande. Det gör stor skillnad att blir lyssnad på och tagen på allvar. Där har vården en jätteviktig roll, att ha kunskap nog att känna igen PMS och PMDS och ge relevant stöd.

I skolan behöver vi prata mer om menshälsa som helhet, inte bara mensens praktiska delar. Och i samhället i stort behöver vi fortsätta bryta tystnaden. Ju mer vi pratar om det, desto lättare blir det för individen att förstå sin kropp, sina behov och att ställa krav på förändring.”

Vad skulle du vilja säga till en ung tjej som just börjat förstå att hennes besvär kring mensen kanske är PMS?

“Jag skulle vilja säga: du är inte ensam, och det du känner är giltigt. Du har rätt att bli tagen på allvar och må så bra som möjligt, även under de delar av cykeln som känns tuffa. Det är vanligt att ha besvär kopplade till menscykeln, men det betyder inte att du bara ska stå ut. Skriv ner hur du mår över tid och våga prata med någon du litar på!”